Att vara naken, hel och hemma i sig själv

Mellan sol och moln finns ett rum där allt kan vara sant.

Hennes kropp är naken men inte sårbar där hon sitter på klippan. Runt Simone samlas molnen, vinden får vassen att darra medan hon lutar sig bakåt med slutna ögon. Hennes händer vilar över bröstet, som om hon hämtar kraft ur värmen i sin egen kropp.

”Alla har ett hål i sig, som ett svart hål. När du hatar dig själv är det svarta hålet enormt … När du börjar älska dig själv mer och läker, blir hålet mindre och mindre.”

Vattnet minns, och i dess rörelser speglas våra inre jag.

När hon säger detta förstår jag att hennes nakenhet inte bara handlar om hud. Det är ett blottat tillstånd av sårbarhet och ärlighet. Hon bär inga masker, och det är därför hennes närvaro känns så stark.

Senare ligger hon utsträckt, vatten rinner över hennes hud och håret är utbrett som en flod kring hennes huvud. Hennes armar är öppna, som om hon hänger sig. Jag tänker på ordet hängivelse — att inte längre göra motstånd, utan låta sig bäras.

”Att bli kär … det är inte så att den andra personen får dig att känna kärlek. Den andra personen speglar något. Och det öppnar ditt hjärta så att du känner kärlek — men egentligen är det bara den kärlek du längtar efter inom dig själv.”

När hon beskriver detta känns det nästan självklart, men samtidigt utmanande. Hur ofta har jag inte själv trott att det var den andra som väckte kärleken i mig? Här, i hennes språk och i hennes kropp, blir det tydligt: kärleken vi tror att vi får av andra är en spegel.

Självkärlek är också att ge sig själv tillåtelse att helt enkelt andas.

Simone berättar för mig hur hon en gång förlorade sig själv i relationer. Hur hon längtade efter bekräftelse, efter att någon skulle säga: ”du är vacker, du är älskad.” I dag behöver hon det inte på samma sätt. ”Jag älskar mig själv så mycket nu att jag inte förlorar mig själv i en relation längre”, säger hon, och jag hör både lättnad och stolthet i hennes röst.

När jag ser på bilderna av henne — hennes kropp mot sten, vatten, himmel — blir det tydligt att de inte handlar om att visa upp sig. De är snarare en ritual, ett uttryck. En kvinna som skapar ett heligt rum för sig själv, där naturen blir spegeln för hennes återfunna helhet.

Att vila i sin kropp är att finna hem igen.

Självkärlek är inte att stänga ute världen. Det är att våga vara så hemma i sig själv att mötet med världen är fritt från krav. Simone visar detta inte bara med sina ord, utan med hela sitt väsen: att vara naken, närvarande, och ändå fullständigt hel.