Varför kroppspositivism lämnade mig kvar

Laras liv är som ett spindelnät vävt av trådar av tillit och sinnlighet. Varje ögonblick blir en mötesplats för energier, en dans med det okända.

”Så först och främst”, säger hon, ”var frågan: vad betydde vårt möte, du vet? Det var helt enkelt meningen att vi skulle stöta på varandra.” För Lara är livet en resa där hon upptäcker vad hon har missat och omfamnar skönheten i det nya.

”Jag litar bara på livet”, sa hon med ett milt leende, ”att allt sker, även om jag inte vet det än.” För Lara har varje möte en mening. ”Förr eller senare var vi ämnade att mötas, och jag är glad att det blev så.”

För Lara handlar sinnlighet om mer än bara fysisk njutning. Det är en blandning av hennes egna behov, energier och längtan efter att vara en fri kvinna.

Ändå finns det, mitt i livets njutningar, tvivel: ”Kroppspositivism är inte så tydligt för mig”, medger Lara. ”Jag tror att det till stor del handlar om att jag accepterar min kropp, vilket jag egentligen inte gör. Det är mitt största problem.”

Laras resa är, som många andras, en känslig balans mellan att hävda sina egna behov och samtidigt navigera bland andras begär. ”Jag tycker om människor som räcker mig en hand och visar mig vart jag ska gå, det är viktigt för mig.”

Hennes skratt är fyllt av smittande värme. ”Jag finner glädje i livet, vad jag än gör.”

”Kanske tycker jag att mina ögonbryn eller mina läppar är lite för mörka”, säger Lara. ”Men det är bara jag. Jag tycker om bilderna.”