Från mörkret till Kali, dödens gudinna

Mina vänner Jorge och Mathias bjöd, tillsammans med Shimaya från Beyond Nudity, in mig på en vandring utanför Amsterdam. Allt de bad om var att jag skulle fotografera en ritual – inget mer. På vägen dit, när vi korsade en stilla bäck, fick jag syn på en häger. Den stod orörlig på en sten, med sin uråldriga silhuett och sin genomträngande blick. Hägern kändes som ett omen när den vecklade ut sina vingar och långsamt flög sin väg.

Vi fortsatte vår vandring och stannade snart vid ett stort uppryckt träd som reste sig ur marken likt en kuliss som rymde uråldriga hemligheter. De tre började ta av sig kläderna. Det stod snart klart att ritualen skulle bli en symbolisk resa, fylld av schamanistiska och hedniska inslag. En förvandling som speglade alkemins olika stadier – från mörker och upplösning till ljus och helhet, från nigredo till rubedo.

Var det någon form av konstnärligt uttryck, ett sätt att utmana sina egna gränser, eller något helt annat? Jag var dömande, kanske för att jag inte förstod vad de försökte förmedla. Men kameran fångade det jag såg, även om jag inte var säker på vad jag upplevde. De tycktes omedvetna om min närvaro, men kanske var jag ändå en del av ritualen, en åskådare som senare skulle dela ögonblicket med andra som inte var där.

Memento mori understryker att döden är ständigt närvarande och en påminnelse om att leva medvetet. Det kan liknas vid Kali, som påminner oss om att både livet och egot är förgängliga, och att vi genom att acceptera detta kan finna andlig befrielse.

I ritualens dynamik trädde könsrollerna fram. Männens närvaro kändes som en källa till kraft, men det var kvinnan som bar på en särskild symbolik. Hon representerade memento mori, påminnelsen om dödens ständiga närvaro, vår flyktiga natur. Leran som täckte deras kroppar band dem till jorden, som om de återvände till något urtida och evigt.

”Kontakten mellan lera och bar hud framkallade visioner från uråldriga tider. Vrede, sorg och rädsla – känslor som burits genom generationer. Varje liv är en ritual, ett nytt möte för att se var vi verkligen befinner oss”, förklarade Jorge.

Shimaya förklarade: ”För mig symboliserar masken också vår förgänglighet. Var och en av oss har begränsad tid här på jorden. Våra handlingar blir mer meningsfulla, och alla våra bindningar blir synliga. När vi är medvetna om vår omvärld ur det här perspektivet kan vi fatta klokare beslut till nytta för alla kännande varelser.”

Ritualen avslutades med att deltagarna formade en kvinnokropp av lera. De omfamnade henne, älskade henne, och i deras rörelser fanns både vördnad och begär. Den här lergestalten blev en sista hyllning till liv och död, till skapelse och förgängelse, en spegling av något större än de själva.

Kanske hade hägern redan sett allt detta. Jag var där för att fånga ögonblicken med min kamera, men deras innebörd låg bortom min förståelse, och tolkningen lämnas åt någon annan.