Kali — gudinnan som inte ber om lov

Balkongdörren stod öppen, och den svala Amsterdamluften strömmade in i rummet. Utanför skränade måsar i träden, och deras skrik irriterade Shimayas katter, som låg hopkrupna i fönsterkarmen och svängde på svansarna i irritation.

Fabian stod framför henne, lutad över hennes kropp med en pensel i ena handen och en bild av Kali öppen på datorn bredvid sig. Han hade studerat den noga innan han började måla, och följt linjerna, färgerna, symboliken.

"Jag kände Kalis underliggande essens i Shimaya. Hon har den här otroliga styrkan inom sig som kommer fram i stunder som denna, och Kali kändes som en förlängning av den kraften. Det är som att se hennes inre kraft manifesteras utåt", sa Fabian.

Shimaya hade sett bilden av Kali — gudinnan som inte ber om lov, som bär döden runt halsen och dansar på dem som försöker tämja henne. En symbol för förstörelse, men också för den skapelse som följer. Världen omkring henne ville fortfarande att kvinnor skulle vara mjuka, kontrollerade, vackra på "rätt" sätt. Men hon vägrade att bara vara en vacker bild. Hon skulle bli en storm.

I bakgrunden surrade nyheterna från en skärm hon inte längre orkade lyssna på. Ännu en kvinna försvunnen. Ännu en kvinna dödad. Siffrorna fortsatte stiga.

"En kvinna mördas var tionde minut i världen av någon hon känner."

Hon öppnade ögonen och såg sin spegelbild. Huden var fortfarande hennes egen, men hennes kropp… hennes kropp tillhörde någon annan nu. Kali. Förgöraren. Beskyddaren. Ett tredje öga var omsorgsfullt målat på hennes panna, svart och vidöppet — en blick som såg allt, som inte gick att vända bort.

"Kali Ma, dödens gudinna, är skräckinjagande och fantastisk. Jag känner mig starkt förbunden med henne på grund av min egen intensitet och beskyddande natur. När jag älskar någon gör jag allt jag kan för att skydda den", sa Shimaya.

Nyheterna fortsatte i bakgrunden. Rösten var monoton, nästan uttråkad, som om orden hade förlorat sin mening av att upprepas för många gånger.

"En kvinna mördas var tionde minut i världen av någon hon känner."

Statistiken var torr, kall. Inget sades om de förlorade liven, skriken i natten, blåmärkena gömda under kläderna, rädslan som blir en del av huden.

Shimaya slöt ögonen igen. Fabian gjorde det sista penseldraget på hennes panna, lutade sig sedan tillbaka och såg på henne under tystnad.

"Det är klart", sa han mjukt.

Hon såg på honom genom spegeln, men det var inte hans blick hon mötte. Det var hennes egen. En blick som brann.

Utanför skränade måsarna fortfarande. Katterna morrade lågt åt dem, men Shimaya hörde det knappt längre.

Hon reste sig. Balkongdörren stod öppen.

Världen skulle se henne nu.