Inte direkt sexuellt. Men inte neutralt heller.

När jag blir äldre märker jag att jag fäster mig vid andra saker.

Mindre vid prestation. Mer vid närvaro.

Mindre vid hur intimitet borde se ut. Mer vid hur den faktiskt känns.

Tillsammans med ljudterapeuten Sophia har jag utforskat beröring, närvaro, röst och ljud. Hennes glasskålar skapar toner som inte bara hörs, utan känns.

Det som förvånar mig är hur direkt kroppen svarar.

Ibland spänns eller skakar magen, som om något långsamt släpper. Inte obehagligt. Bara tydligt.

Och jag märker att något stannar kvar i mig långt efter att stunden är över.

Det finns en sorts närhet i det som är svår att sätta ord på.

Inte direkt sexuellt.

Men inte neutralt heller.

Kanske är det helt enkelt det som händer när någon är djupt närvarande.

Vad det än är, så tar jag med mig det hem.

In i min relation.

Det finns fler nyanser nu. Mindre fokus på hur närheten borde se ut, mer nyfikenhet på vad som faktiskt finns där.

Beröringen tar mer plats.

Närvaron tar mer tid.

Jag upptäcker att intimitet kan uttryckas på många sätt – inte bara genom det vi vanligtvis kallar sex.

När jag blir äldre känns det allt viktigare.

Kroppen förändras.

Det som en gång verkade självklart finns kanske inte alltid tillgängligt på samma sätt.

Det är ingen katastrof.

Det är helt enkelt sant.

Men kanske behöver närheten inte minska för det.

Kanske kan den fördjupas.

Kanske finns det en rörelse från prestation till närvaro, från att göra till att känna.

Och kanske är det en av åldrandets gåvor:

att komma lite närmare.

Oss själva –

och varandra.

Formen förändras. Livet består.