Barfota i Rotum med Kali

Rotum är inget projekt, inget retreatcenter och ingen kurs. Som de själva säger: ”ett svar på den djupa mänskliga längtan att vara i kroppen, i sanningen och i nuet.” Här förklaras eller rättfärdigas inte nakenheten — den bara är. ”Ett rum för nakenhet utan förklaring.”

”Rotum — där närvaro ersätter prestation.”

Jag är här, i Avesta, Sverige, och hälsar på vänner — dels för att umgås, dels i min roll som fotograf inom Beyond Nudity, ett separat men besläktat projekt som Mathias Risberg och jag har arbetat med i åtta år. Gränserna mellan projekten suddas ut. Det som förenar dem är samma längtan efter ärlighet, efter närvaro, efter att bli sedd utan kostym — i kropp, i ögonkontakt, i tystnad.

Mathias uttrycker det så här: ”Rotum är inte en plats dit man kommer för att lära sig något nytt. Man kommer hit för att bli äkta. Och äkta är inte alltid vackert. Men det är sant.”

”Här möts vi som vi är. Inga masker, inga roller”, säger Tommie Gyllin.

Tommie, ägaren, som ständigt rör sig mellan klarhet och humor, uttryckte det mer rakt på sak: ”Det här är ingen jävla retreat. Det är en massa jobb att få platsen i harmoni med naturen. Nakenheten är bara en del av det. Utveckling är nog det starkaste nyckelordet.”

”Henriks drake tar form — knän svetsade av skrot.”

Och så finns det Henrik — som ser drakar i allt från rostiga rör till gamla trädstubbar. Nästan vad som helst kan bli en varelse i hans värld. En böjd stång blir ett öga, en gammal plogdel blir ett ben. Ena stunden svetsar han ihop ramen till festtältet, nästa skär han av en bit för att ”draken behöver knän.” Med Henrik är ingenting bara skräp — det är potential.

Det finns något alkemiskt med Rotum. Vardagen blandas med det heliga: svett, skratt, tystnad, eld. Man går inte en kurs — man destilleras. Genom nakenhet, ärlighet och hetta faller något gammalt bort. Kanske är det därför samtalen brinner. Det är bly som blir till guld — och vi vet inte riktigt hur.

Och ibland känns det som att Kali vandrar barfota mellan tälten. Den vilda. Sanningssägaren. Gudinnan som förstör illusioner så att vi äntligen kan stå som oss själva. Det är ingen slump att människor här ofta skrattar och gråter i samma andetag. Gränser suddas ut. Kontrollen glider undan. Det är hennes energi — och vi släpper in henne.

Elden är en viktig del av vår överlevnad och har en central plats i de ceremonier jag håller och vill hålla – framför en helig eldplats. Tommie Gyllin

Rotum erbjuder inget program. Det erbjuder ett sätt att vara — ett rum av närvaro, nakenhet och djup förbindelse. Här finns ritualer, samtalscirklar, konst och eldceremonier, där kroppen minns sig själv och själen finner ro i stillhet och låga. ”Det är ett rum att landa i. Att känna att du är fullständigt du, precis som du är.”

Och så klart — där finns samtalen. Kring elden, i bastun, medan vi diskar. Samtalen pendlar från det fullkomligt omogna — fjärtar, kåthet, skratt — till djupa reflektioner om kärlek, gränser och längtan. Vem lagar mat ikväll? Vem äter veganskt, och vem drömmer fortfarande om grillat kött? Vem har pengar att handla för? Och vad gör man när det inte finns några kvar?

”Ett eldaltare för brinnande samtal — inget tvingas fram, inget måste vara vackert.”

Folk pratar om jobb, arbetsförmedlingen, om att skapa konst — och när Tim talar lyssnar vi. Han är vår husexpert på Hilma af Klint, och sättet han talar om henne på öppnar nya dörrar. Han visar oss hur hennes andliga, kroppsliga och konstnärliga världar alltid var sammanvävda.

”Det är ett svar på den mänskliga längtan efter äkta närvaro.” En plats där du inte behöver försöka vara något annat än det du är. Ett rum för sårbarhet utan förklaring. Ett eldaltare där kropp och själ brinner tillsammans i det som är sant och äkta.