Från häxprocesser till Blåkulla

Den sista kvinna som avrättades som häxa i Sverige bodde bara femton minuter från mitt sommarhus utanför Eskilstuna.

Anna Ersdotter var den sista kvinna som avrättades som häxa i Sverige. Hon levde och dog i samma landskap där jag i dag badar, grillar och fotograferar. Ett liv släcktes 1704 för att människorna omkring henne bestämde sig för att hennes sätt att förstå världen var farligt.

Det var där mitt intresse tog form. Inte för det övernaturliga – utan för varför vissa sätt att tro väcker rädsla.

Den frågan stannade inte kvar i historien. Långsamt började den vändas mot mig själv, som något som tog form i kroppen, i relationer, i möten med människor som levde på andra sätt än jag. Det var där min egen resa började.

Mina vänner säger att jag utvecklas andligt. Själv har jag länge tvekat inför ordet.

Jag har aldrig sökt en yttre gud. I stället har jag börjat misstänka att om det finns något vi kan kalla gud, så finns det kanske inom mig. Och i andra. Och i det som uppstår mellan människor.

Jag börjar tro att himlen är en plats på jorden. Inte som en religiös idé, utan som en erfarenhet. Stunder när sinnet släpper taget. När beröring blir större än begär. När någon lyssnar på ett sätt som förändrar dig.

Det är därför jag är här. Inte för att bli troende, utan för att förbli nyfiken.

Min kärlek talar med de döda. Inte för att fly från livet. Utan för att de kommer till henne med budskap till sina vänner och familjer.

En vän dansar med eld och badar i lera. Som om hon vill minnas en kropp som fanns innan reglerna.

En annan arbetar med ljudhealing. Hon får min kropp att darra utan beröring, som om nerverna vet mer än mitt förstånd.

Nästa kvinna introducerade mig för kashmirmassage. En form av beröring som är större än sex, eftersom den inte vill något – bara ge utrymme.

En annan är en stark kvinna som gärna tar med sina klienter genom liv, död, njutning och smärta

Och som också utforskar vad växtvärlden har att erbjuda. Inte som flykt, utan som kunskap.

De säger: terapeut, healer, dansare, medium, kroppsterapeut.

Samhället säger ibland: alternativt, vagt, ovetenskapligt, provocerande.

Och någonstans här möts då och nu.

På 1600-talet kallades det häxeri. I dag kallas det gränsöverskridande.

Skillnaden är att ingen tänder bålet längre. Men osäkerheten inför det som inte kan mätas finns kvar.

När jag återvänder till landskapet kring Eskilstuna tänker jag ibland på Anna Ersdotter.

Inte som en symbol. Utan som en människa.

Det här handlar alltså inte om häxor. Det handlar om tro. Om nyfikenhet. Om varför jag, som aldrig sökte en gud, ändå dras till dem som arbetar med det osynliga.

Inte för att finna svar. Utan för att lära mig att ställa bättre frågor.