Värsta iltjutet! Jag vaknade och slog huvudet i sängen ovanför i ren förskräckelse. Vad hade hänt? Det var inte helt enkelt att reda ut till en början. Men… barnbarnet Ylva, snart tre år, hade följt med pappa ut för att kissa.
Han gjorde som grabbar gör. Ylva kollade hur det gick till och tänkte helt rimligt att kan pappa så kan såklart även jag. Dessa tankar delgavs inte uppåt. Sagt och gjort. Ner med trosorna och så gjorde hon vad som skulle göras. Det visade sig vara lite krångligare, utan snopp, än vad det såg ut att vara för pappa. Kisset seglade inte iväg i en båge utan rann mera rakt ner på trosor och skor. Det var en oerhörd besvikelse och förklaringen till skriket. Den kloka pappan, som hade tänkt i termer av potta för dottern, fixade tvätt och torra kläder.
De bestämde sig därefter för att ta en promenad med hunden. Efter åtta meter kom nästa gapskrik. Då rörde det sig om en klassisk snubbling. Tack och lov så blev inga allvarliga skaor av fallet och hon var helt klart både vaken och talbar. Njae… talbar var tveksamt men barnbarnet hördes.
Lite senare var det pusseldags. Jag påpekade då att lägga pussel på golvet exakt där vi behövde gå fram var olämpligt och grejerna behövde flyttas. Undertecknad fick då veta att det inte var möjligt. Barnbarnet hade nämligen fått ont i ryggen. Vi kom över det.
Till sin mor berättade Ylva senare att hon saknade sin gammelfarmor som ganska nyligen gått bort. Hennes mor svarade som vuxna gör att gammelfarmor fanns i himlen och tittade ner på oss. Ylva föreslog då att vi skulle hämta ner henne.
