Bernt-Ola Falck var en uppskattad fotograf på Östgöta Correspondenten i Linköping. Han var född och uppvuxen i Småland och hade en stor passion för att fånga människors liv på bild. Hans specialitet var att fånga svenska vardagsscener, och han var alltid på jakt efter den perfekta bilden som kunde berätta en historia.
Men en dag drabbades B-O av cancer, vilket satte stopp för hans karriär. Trots detta lät han inte cancern hindra honom från att fortsätta fotografera. Istället använde han fotografering som en terapi, och han fortsatte att dokumentera vardagslivet runt omkring honom.
Ett av B-O:s projekt var en serie bilder om den “Den svenska tanten”. Han hade fångat en rad olika äldre kvinnor i Sverige, och hans bilder berättade om deras liv och erfarenheter. Det är en rörande hyllning till den äldre generationen.
Ulrika Sparre var B-O Falcks kärlek en lång tid. Nu har hon slutfört jobbet och det som aldrig hann färdigställas av honom själv är nu klart. Utställningen, som öppnas den 13 maj på Arbetets museum i Norrköping, är en hyllning till B-O och hans livslånga arbete som fotograf
B-O:s arbete har fortsatt att inspirera många fotografer, och hans minne lever vidare genom hans konst. Han har bevisat att även om livet kan vara svårt och kämpigt, så finns det alltid ett sätt att fortsätta kämpa och uttrycka sig på sina egna villkor.
Det måste ha varit på vårvintern 1988.
Vi satt och fikade vid köksbordet i vår etta mitt i stan. Det var Micke, B-O, min dåvarande flickvän Annika och jag. Vi pratade bilder och vad som gjorde vissa bilder bättre och starkare än andra. Vi kom att prata om hur viktigt det var att fotografera sin vardag, för plötsligt finns inte platser, företeelser eller vissa personer kvar, sa vi.
Det var då som B-O sa att han hade fått en idé om att göra en bildserie där han ville “dokumentera en utrotningshotad institution”. Han ville “hylla den svenska tanten. Ni vet den där tanten med kappa, filthatt och en allvädersväska över armen”, sa han.
Jag har många gånger tänkt tillbaka på den där fikastunden, vid vårat köksbord.
B-O hade rätt. Tanten som han beskrev, är nog utdöd idag.
Nu har mormor och farmor jeans, märkesbågade glasögon och färgat hår.
Kappan, filthatten och allvädersväskan är borta.
Jag kommer med glädje ta med Annika – numera min fru sedan över 30 år – för att se de bilder som B-O då pratade om att han ville fånga.
Tack B-O, för att du inspirerade mig och att du delade dina tankar med oss – där vid köksbordet för 35 år sedan.
Tack Johan för dina så härliga minnen som också fördjupar berättelsen om Bernt-Ola som person samt “Den svenska TANTEN”.